När jag först läste recensionerna av Pija Lindenbaums romandebut gick mina tankar till Djuna Barnes lyriska mästerverk Nattens skogar. Nattens skogar kan vara den bästa bok jag läst och därför tror jag att den ofrivilliga associationen gjorde min läsning av Plats en otjänst. Anledningen till att jag kom att jämföra de båda böckerna är att de båda beskriver en kvinna som gradvis överger sina mänskliga egenskaper för att anta det instinktivt djuriska. Den gradvisa övergången skildras i båda dessa böcker som någonting djupt destruktivt. Att överge sina mänskliga sidor, sin förmåga till socialisation, är att överlämna sig till galenskap. Lindenbaum beskriver med ett poetiskt och fragmentariskt språk en kvinna man träffat på i flera romaner. En kvinna som ledsnat på tillvaron, på sin make, sitt jobb, sina vänner och till och med på sitt barn. Det är en kvinna som söker efter mening men som inte lyckas finna någon och därför ger upp. Att ge upp visar sig dock inte vara något alternativ. För den som inte vill tillhöra finns inget egentligt alternativ. Om hon inte vill överlämna sig till galenskap så måste hon återta sin plats i det civiliserade samhället. Och precis som hunden som lystrar till kommando, är detta precis vad hon gör. En spännande och något överraskande romandebut från den hyllade bilderbokskreatören.
Norstedts förlag. Omslag: Lotta Kuhlhorn.
/Terese
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar